Jenny

Ni har läst den förut i sommras, jag läste den idag igen för första gången nästan. Jag vill bara glöma de som hände. Jag låter texten tala för sig själv..

Vi hade varit ute och festat på kvällen, vi var hemma vid tre på natten. Jag och Camilla låg i sängen och prata en stund sedan somnade vi. Jag vaknar sedan halv sju av att allt skakar. Både jag och Camilla rusar upp och förstår ingenting hon öppnade dörren och tänkte springa ut men jag sa att hon inte fick. Båda hamnar i någon slags chock och vet inte vad vi ska göra. Jag gick ut på balkongen och såg att människor stod ute på sina balkonger och skrik. Jag kollade ner på poolen och såg att den var konstig det var då jag förstod att något var fel. Det går inte att förklara hur poolen såg ut men det var som att de blåste från alla håll och allt vatten bara flög runt. Vi vågade fortfarande inte gå ut tills jordbävningslarmet gick igång och då insåg vi att det var dags att springa ner.

Mikaela och Erica två av våra vänner som också var där ringde oss. Camilla svarade och jag kommer inte riktigt ihåg vad de pratade om. Det ända jag fick fram i de läget var:

- spring ut!

Väl nere utanför hotellet samlades alla, ingen visste vad som hade hänt. Vi blev sittandes där ute någon timme för att personalen var tvungna att kontrollera så att hotellet inte hade tagit någon skada och att ingen var kvar på rummen. När vi satt där förstod jag nästan fortfarande inte vad som hade hänt och lyckas behålla lugnet, tänder en cigarett och försökte bara sitta stilla. När vi äntligen fick gå upp på rummen igen bröt jag ihop. Jag skickade ett sms till min mamma och bad henne ringa så fort hon hade vaknat. Efter någon minut svarade hon och sa att det inte gick att ringa till mig så att jag skulle pröva ringa till henne istället.

Då visade det sig att nätet var överbelastat av att alla ringde för att berätta vad som hade hänt. Tillslut fick jag tag i henne och grät så mycket att jag inte fick någon luft. Jag försökte förklara samtidigt som jag grät. Då bad hon mig att ta några djupa andetag och andas. Någon minut efter kunde jag prata igen. Fortfarande var jag lessen men man hörde vad jag sa, jag utbrister:

- mamma det har varit ett jordskalv här.

Jag minns inte hennes reaktion men hon fick mig att bli lugn tillslut och jag började prata normalt. Efter 10-15 minuter la vi på. En halvtimma senare fick jag ett sms av mamma där de stod:

- Nu säger dem både på nyheterna och på radion att de varit ett jordskalv som mättes till 6.4 på Richterskalan och att den var så stark att de skulle kunna ha blivit en tsunami men som tur va så var den på för djupt vatten så de blev aldrig någon.

Tillslut somnade både jag och Camilla om igen, när jag vaknade på morgonen igen blev jag lessen, vet ej varför. Förmodligen av tanken att jag kunde ha dött. Tanken av att de kunde ha blivit en tsunami gjorde mig rädd. Jag skickar ett sms till pappa och säger:

- jag vill bara hem nu, jag mår bra du har förmodligen pratat med mamma.

Tillsvar fick jag:

- Ha roligt de sista dagarna, alla har ringt och frågat hur du mår.

De fick mig också att bli lessen. Jag var så känslig just då. Dagen efter fick vi reda på att den bara var 70 km från oss, 7 mil det är inte ens en timma bort. Tankarna for omkring i huvudet och gjorde en egen liten jordbävning där.

Det är i sådana här lägen man inser vad man har, att allt kan förändra ens liv på några sekunder. Jag kunde ha varit död vid detta lag. Nu inser jag verkligen att man ska ta vara på allt man har. Natten efter 03.00 kom ett efterskalv som mättes till 5 på Richterskalan. Vi kände som tur va inte av något.